1000-talet till 1658

Vikingatidens Skånevälde byggde på sjöfart och internationell handel. Blekinge var centrum för dess slavmarknad och ännu 1068 fanns där flera tusen trälar. Med "kolonierna" Vinland, Normandie och de skånskbefolkade delarna av Danelagen i England intog Skåneland en av de viktigaste militära-politiska-ekonomiska positionerna i Norden och var efter ca 992 ett självständigt biland till Danmark. Särskilt värmeperioden under 1000-talet resulterade i en väldig nyodling och folkökning. Vikingafärderna avstannade 1042 och deltagandet i erövringståget mot England 1069/70 var en ren politisk aktion. Den misslyckades och slutade med ett fördrag med de normandiska stamfränderna, som redan 1066 gjort sig till herrar i England och väl behövde nordborna i Danelagen som bundsförvanter. År 1068 beskrivs Skåne som det danska rikets rikaste, skönaste och viktigaste del och med den talrikaste befolkningen, ett stort handelscentrum (Adam av Bremen).

Redan ett halvsekel senare blir Skåneland genom sillfisket och sillmarknaden i Skåne en internationell ekonomisk faktor. Mellan 1043 och 1371 utgjorde Skåneland också sex gånger ett eget kungarike och det var här den nordiska unionstanken uppstod 1332, år 1387 accepterad av drottning Margareta. Detta ledde till unionen 1397-1520, som bars upp av den skånska adeln och representerades av Nordens då mäktigaste stormannaätt, de skånska Axelssönerna (Thott). Jarlen, som alltid var folkmaktens symbol, efterträddes 1182 av gelikareinstitutionen, kungens personlige representant, som endast var en statsståthållare och helt beroende av konungens maktvilja. Gelikaren kallades på danska gaelkere. Han var de förenande skånska landens statsståthållare med furstlig titel: af Skåne (1200-t) och fanns 1170-1180 samt 1183-1383.

Internationellt vida viktigare var Kyrkans makt. Redan 1066 hade ordinatstiftet Lund sammanslagits med missionsstiftet Dalby, och 1103 blev Lund ärkebiskopssäte med ett ärkestift omfattande hela Skåneland. Det blev Nordens enda ärkebiskopsdöme med ärkebiskopen såsom andlig furste över icke bara städer och borgar, utan hela härader och över hela landskapet Borringholm, sachsarnas "Bornholm". Han blev snart påvens legat och Nordens metropolitan, primas över den norska och svenska kyrkan. Biskoparna över Örken (Orkney) - Hjaltlands (Shetlands)öarna, Färöarna, Island, Grönland, Estland blev hans suffraganer, vilka, liksom ärkebiskoparna av Nidaros och Uppsala, bringade honom sin hyllning i Lund. Så blev Lund och Skåne, som redan 1068 hade 300 kyrkor, dvs. lika många som hela det övriga Norden, Nordeuropas andliga och kulturella centrum 1066-1537. När svenskarna under krigståget 1452 utplundrade lärdomssätet Lund hade det sju kloster och tjugotre kyrkor samt oersättliga arkiv, bibliotek och konstskatter. I Dalby byggdes år 1060 Nordens enda medeltida kungaborg och Nordens första stenkyrka. Ärkebiskop Eskil grundade icke bara kloster, såsom 1144 det ryktbara Herrevad, utan lät mellan 1138 och 1161 uppföra två för Norden unika befästningar: Skefuingeborg på en ö i sjön med samma namn (nu Skeingesjön) uppe i nordost och Aosehus i senaste staden Aose (Åhus). Svartbrödraklostret i Aose, dominikanerordens högborg i Skåneland, blev ca 1250-1528 Nordens första högskola (ett berömt prästseminarium) och i Lund verkade 1425-1537 Nordens första akademi osv. osv. Urkunder och handskrifter skrevs redan på 1000-talet i Skåne.

Top

Hans nåde i Lund på sitt befästa Lundagård, räknades som en verklig kyrkofurste, jämbördig med de nordiska kungarna. Mycket snart kom Skåneland (med egen författning till 1536 och egen lands-, kyrko- och stadslag) och ärkestolen i Lund att ingå förbund. Den skånska staten och ärkebiskopsdömet utgjorde tillsammans Nordens starkaste andliga och politiska maktfaktor, och kungadömet i Roskilde sökte politiskt spela ut det skånska folket och den skånska kyrkan mot varandra för att ej bli överkört. Det gnisslade också ständigt mellan kyrkomakten i Skåneland och kungamakten på Själland, oftast med öppna konflikter som följd. De många medeltidsstäderna och talrika köpingarna bildade grundvalen för det ekonomiska livet och var liksom kyrkans institutioner medelpunkterna i vardags- och konsthantverk, kulturliv och social gruppering. Klostren var lärdoms- och undervisningshärdar, t.ex. ifråga om skolundervisning, läkekonst, trädgårdsodling och kunskap om medicinalväxter och nya jordbruksmetoder. Städernas sjukstugor och spetälskehus (leprosorium) var viktiga sociala inrättningar. Alla slags nya yrkesmän kom under seklernas gång till städerna från Sachsland, varifrån en gång också de missionärer kom, vilka undanträngde de samtliga anglosachsiska. Sjöfarten var livlig. Hansan var den dominerande faktorn.

Lund växte fram såsom en särskilt gynnad kunglig bebyggelse med London som mönster från omkring år 1020 och blev allt betydelsefullare.

Stormannaklassen var rik och mäktig. Lågadeln talrik. Bönderna fria. Efter digerdöden 1349 kom den ekonomiska kris, då både lågfrälset och bondejordägarna tvingades avyttra sin jord till stormännen. Krisen varade inpå 1400-talet.

Ett särskilt omnämnande fordrar Skånelagen vars normgivande edition nedskrevs 1202-1210. Man känner ej de exakta åren. "Den raetta Skaanske Lagh, som ligger i S:t Lars kirke i Lund". Den skånska landslagen inledes med sentensen: "Haui that Skanunga ærliki mæn, toco vitar oræt aldrigh æn". Detta konstaterande, att de fria männen i Skåneland aldrig tålt orätt i deras land, är det skånska folkets egentliga valspråk. Kyrkolagen gällde 1161-1685 och stadsrätten 1250- 1282.

Top

Av Skånelagens talrika handskrifter märkes främst Codex Runicus, den på fornskånska skrivna berömda runhandskriften från omkring 1250-1280 (nu i Köpenhamns universitetsbibliotek). Den är märklig även därigenom, att den innehåller den äldsta nu kända, alltså över 700-åriga skånska folkvisan och den äldsta kända skånska notskriften. Folkvisan börjar:

"Drömde mik en dröm i nat Um silki ok aerlik pael."

Melodin har utan vidare av danskarna gjorts till den danska radions paussignal. Det är väl självklart, att den ingenting har att göra med dagens Danmark. Den skall naturligtvis vara Malmöradions och övriga skånska radiostationers signaturmelodi.

Den näst märkligaste av Skånelagens avskrifter är den (numera i Kungl. biblioteket i Stockholm förvarade) omkring år 1290 präntade Codex Scanius.

Från 1300-talet känner vi fem och från 1400-talet trettio handskrifter av Skånelagen, som 1505 översattes till danska och 1676 till svenska.

Särskilda bihang till de skånska landskapens allmänna lag blev Skånska Kyrkorätten, nedskriven 1161 och den Skånska Stadsrätten, som tillkom ca 1250.

Skånelagen ägde giltighet i alla skånska landskap till slutet av 1683, Kyrkorätten till 1685 och Stadsrätten till 1682. (I Norge upphävdes landskapslagarna redan 1276 och i Sverige 1356, men barnen i de skånska provinsernas skolor får idag icke läsa om sina förfäders egen lag, som gällde ännu 1683, men väl om de för över 620 år sedan ogiltiga svenska landskapslagarna. Inte heller får de veta någonting om Skånelands och det skånska folkets verkliga historia och nationella hävder.)

Top

Väsentliga händelser i Skåneland under perioden

Några markanta perioder och ödesdigra händelser under 1100-talet, 1300-talet och 1600-talet förtjänar att närmare beröras, eftersom de avgörande påverkar den skåneländska autonomins historia.

Efter 1000-talets värmeperiod följde en ny köldperiod. Det innebar stora påfrestningar för lantbruk, människor och den levande naturen. Kungamakten sökte utnyttja detta för att eliminera det fria Skåneland och få fram en mera avhängig politisk region. Härtåget mot venderna 1149 visar kungamaktens utstuderade agerande. Såsom alltid bestod ledningsflottan av tre självständiga flottor. Nu begärde danakungen att skåningarna först skulle landstiga. Knappt hade den skånska hären gått i land och invecklat sig i strid med slaverna, förrän först den själländska, sedan den jylländska flottan stack till sjöss. Manfallet inom skånehären blev fruktansvärt, många fartyg förlorades. Ett par år senare drog kungen våldgästande genom Skåneland för att, såsom han påstod, erövra Småland. Företaget slutade i Värend med ett totalt nederlag. De retirerande resterna av hären plundrade Skåne. Nu var måttet rågat. När kungen 1154 återkom med starkt uppbåd och skulle tala på det allskånska tinget vid Heliga Tre Högars tingsplats i Arenlunda, nära kungasätet Arendala, mottogs han fientligt. Man ville icke ha honom till kung av Skåneland. Bönderna sökte dräpa honom. Endast ingripandet av Skånelands jarl räddade honom. Han överförde nu hela hären till Skåne, härjade och plundrade och fick jarlen Toke Signessön (med kungligt möderne) bragt om livet. Strax därpå stupade Sven Grate, som trots tidigare våldspolitik påtvingats Skåneland 1157 såsom dess konung. (Jylland och Själland hade egna kungar).

Oron i Skåneland fortsatte och då kung Valdemar 1178 lyckats få bort den valde ärkebiskopen av Lund och i stället få sin fosterbroder, den själländske biskopen Absalon av Roskilde, utsedd och denne i Skåneland uppträdde såsom envåldshärskare, reste sig Skånes befolkning. Bl.a. hade denne utlänning beslagtagit kungasätet Arendala och utkrävt extra pålagor. Den danske kungen kom i spetsen för sin här och under åren 1180-1182 utkämpade Skåne det första öppna folkkriget i Norden mot den kontinentala furste- och kungamakten.

Sverige stödde Skånelands frihetskrig, men landet förmådde ej klara sig mot den nya beväpnade ryttarhären, som kungen efter kontinental förebild fört i fält. Vid Dysiebro stod i mars 1182 ett avgörande, blodigt slag, som slutade med kunglig seger. Detta slag levde kvar i minnet medeltiden ut som det ödesdigra, förbannande dysiefallet. År 1182 inkallade landets ledande storman, Aki Tubbasun, den i Sverige bosatte Oluf Skreng, som nu 1182 blev Skånelands konung. Han åtföljdes av en svensk här. Valdemars krigsmakt besegrades och den ondskefulle Absalon måste fly ur landet. Oluf Skreng dog redan 1183. Valdemar påtvingades landet på nytt och Absalon med kumpaner återvände, nu betydligt spakare.

Top

Resultatet av händelserna 1149 -1182 var folkmaktens nederlag, kungamaktens och kyrkans seger. Det visade att Skåneland icke längre militärt kunde avgöra politiska frågor utan fr.o.m. nu var hänvisat till stöd utifrån. Riddarhären, det tungt beväpnade, bepansrade rytteriet var tekniskt överlägset bondeuppbåden och den skånska adelns begränsade rytteri. Återigen var det Skånelands otillräckliga areal och befolkningsunderlag jämfört med länderna väster om Öresund, som blev avgörande. Tidigare hade det betytt mindre. Den skånska regionen vid 1300-talets början präglades av klimatförsämringen med iskalla, långa vintrar, som började i Europa i slutet av 1200-talet och fortsatte årtionden in på det nya seklet. Missväxt, nödår, stark befolkningsminskning och allvarlig boskapsdecimering framtvingade jordbrukets tillbakagång. Tusentals byar i Europa lades öde. När digerdöden 1349 nådde Skåneland var befolkningen här som överallt annars undernärd. Bristande hygien och förorenade brunnar samverkade till pestens oerhörda offer. Minst 35% och på vissa ställen 50-60% av befolkningen i Europa dog. Hela det ekonomiska systemet råkade i oordning. Skatteinkomsterna räckte ej till staternas utgifter. I Norden tvingades statsmakten till stora utlandslån. Det var Hansan, som behärskade det ekonomiska livet. Tyska penningstarka adelsmän köpte väldiga egendomar i hela Norden.

Redan på 1320-talet blev kampen mellan kungen och ärkebiskopen av Lund ödesdiger. Kyrkans skattefrihet för sina väldiga domäner, främst inom ärkestiftet utökades, likaså dess fulla domsrätt i andliga frågor. Adeln blev allt självständigare och uppförde borgar eller befästa gårdar, vilket försvagade kungamakten i synnerhet när adelns militära förpliktelser betydligt inskränktes. 1322 lockade kungens fiender i Nordtyskland stormän i Halland att infalla i Skåne med ledaren Knud Porse i spetsen. Det vållade stark oro i hela Skåneland. Kungamakten upplöstes 1327. Finanserna var hårt ansträngda. År 1318 tvingades kungen att pantsätta hela Skåne till riksmarsken Ludvig Albrektsson, en tysk greve, för ett tillgodohavande på 7000 mark. Samma år bröt en svensk här in i landet och plundrade det som hämnd för kung Eriks danska hjälphär. År 1330 stod Danmark inför sitt sammanbrott. Den holsteinske greve Gerhard fick bl.a. Skåne såsom pantlän och insatte lågtyska slottshövitsmän, vilka terroriserade landet. År 1332 tröt dock skåningarnas tålamod och man gjorde uppror. Borgarna stormades och stacks i brand, holsteinarna förjagades och i Lund höggs 300 av dem ned inne i domkyrkan, dit de flytt. Det danska riket upphörde att fungera.

Kyrkofurste i Lund var nu stormannasonen och skåningen Karl Eriksson Röde, som regerade från 1325 till sin död 1334.

År 1332 grep ärkebiskopen Skånelands roder och fann tillsammans med stormännen och kyrkans dignitärer den enda politiska lösningen på den skånska statens problem, sedan det danska riket upplösts och kungamakten saknades i Danmark, nämligen eget kungaval enligt Skånelands författning, som gav rätt att ta och vräka konung. Det fanns bara ett val: Sverige-Finlands och Norges (och dess biländers) konung, Magnus Eriksson (1316 -1374).

Top

Det var i Lund, som den nordiska unionstanken föddes 1332. Att den nye kungen ej hyllades på Lerbäcks Hög invid Lund var självklart. Han var utländsk furste och eftersom han redan var konung måste man resa till honom. Han mottog därför kungavärdigheten i Kalmar.

Varje territorium var under medeltiden endast bundet till landsherrens person, d.v.s. till landets furste. Även om han var herre över andra stater, hade dessa ingenting med varandra att göra. Magnus Eriksson hade alltså 1332 tre riken, men i Skåneland var hans makt en fiktion, så länge han ej behärskade de till greve Gerhard av Holstein förpantade kungliga slotten, t. ex. Helsingborg, som ju normalt var militärt, administrativt och fiskalt centrum i nordvästra Skåne. För att skaffa sig full suveränitet måste han uppta lån av stormännen i Sverige -- Finland och på så sätt lösa ut greve Gerhard.

Genom överenskommelse trädde kung Magnus tillbaka för den danske kung Valdemar, som senare genom sin militära potential kunde landstiga i och med vapenmakt erövra Skåneland, som utsattes för flerårig terror. Först 1368 blev det skånska folket av med honom, och kung Albrekt av Sverige valdes till landsherre över landsherredömet Skåneland, såsom titeln lyder, men redan 1371 måste denne avstå makten till Valdemar, som dock avled 1375. År 1376 valdes Valdemars dotterson kung Olav Håkansson av Norge till Danmarks konung men avled 1387 på Helsingborgs slott. En vecka senare valdes modern, Margerethe Valdemarsdatter, på det allskånska landstinget till "Danmarks fru och husbonde och rikets fullmäktiga förmyndare". Hon bosatte sig i Skåne på Lindholmens slott och fick nu acceptera den skånska unionstanken, som segrade år 1397. Tio år senare var hon regent i alla de nordiska rikena. Hon bar aldrig titeln drottning.

Från 1332 till 1520 spelade Skåneland en central roll i den nordiska politiken. Unionsmakt och kyrkomakt hade sina säten i Skåne. Unionskungen Erik av Pommern ville göra sin nya stad, Landeskron -- Landscrone till Nordens huvudstad, men København förblev huvudstad.

Nästa gång Skåneland stod i Nordens blickpunkt var under kampen för böndernas och borgarnas kung, adelsmaktens dödsfiende, Kristian II, som överallt nackade stormän, inte bara i Stockholm. De skånska folkupproren 1525 och 1534 - 36 kunde bara nedslås med hjälp från den svenske Gustav I och med värvade tyska yrkesförband i Frederik I:s tjänst.

Utgången betydde 1536 slut på folkmakten och ländernas suveränitet vid kungaval i Danmark, reformation, adelsherravälde och för Sverige-Finland 1523 slut på landskapens möjlighet att avgöra kungaval samt 1543 slut på den småländska och övriga svenska allmogens maktvilja. I båda fallen var det de värvade tyska yrkesförbanden som krossade huvudexponenterna för nordisk folkfrihet. I Skåneland skedde detta 1535 genom det fruktansvärda blodbadet den 11 maj vid Bunketofta Lund, norr om Landskrone, och i Småland 1543 genom drabbningen vid sjön Hjorten.

Den nordiska provinsialismens tid var förbi, men i Danmark kunde den regionala särställningen under förenklade, men dock juridiskt garanterade former leva kvar till 1683.

Top

Den skåneländska reformationen har sin egen självständiga historia (1525-1537). För Skåneland innebar de sedan 1505 oavbrutna anfallen och sedan 1540 från högsta ort i Stockholm ledda gränskränkningarna en allt överskuggande fara, som genom den danska och svenska kungsmaktens rivalitet, och krig 1563 -1720, blev till en förut icke skådad katastrof inom alla områden. Särskilt den meningslösa skövlingen och totala utplundringen under kriget 1643-45 var obeskrivlig.

Freden i Roskilde 1658 och i Köpenhamn 1660 blev vändpunkten. År 1658 fördes hela Skåneland över till det svenska väldet och detta bekräftades 1660 - endast Bornholm övergick till Danmark.

Överförandet av Skåneland från den danske till den svenske kungens maktområde blev till ett nedbrytande av alla dittills gällande traditioner och värden.

Top

Skåneland efter 1658

Den skånska nationaliteten är manifesterad 1332, 1368 och 1524. 1658-1660 får den sin bekräftelse genom Roskildefredens §9 och i Köpenhamnsfredens §13, som reglerar Skånelands fri- och rättigheter. I Köpenhamn 1660, §13, garanteras "at alle såväl skånske som danske och norske Undersåthare", skall hållas skadeslösa. Med detta erkände Danmark och Sverige folkrättsligt internationellt existensen av en skånsk nationalitet. Nationaliteten dokumenteras också på de senare skåneländska lantdagarna, då de skånska ständerna förnekar dansk nationalitet.

Redan på konferensen i Malmö 1524 tillbakavisas den svenske kungens försök att förvärva överhöghet över Skåneland med den uttryckliga motiveringen att Skåneland varken var danskt eller svenskt, men av ålder tillhört det danska riket.

Erkännandet av skånsk nationalitet och det egna förnekandet av dansk, skulle för språkfrågan, kulturtraditionen och det framtida undervisningsväsendet få oanade negativa följder.

I Europa och inom europeisk maktsfär var alltsedan 1500- talet suveräniteten över ett nyförvärvat område med egen nationalitet och rättsväsende förenat med upprättandet av generalguvernementsstatus med allt vad därav följde av autonomi.

Generalguvernementet Skåneland upprättades den 18 mars 1658, tre veckor efter freden i Roskilde den 26 februari, och omfattade 1658-1660 alla skånska landskap med fyra landshövdingar, två länshövdingar och en guvernör, men efter freden i Köpenhamn 1660 endast Skåne, Halland och Blekinge med fyra landshövdingar och två länshövdingar. Landets styresman blev den svenske kungens personlige representant, generalguvernören, som alltså fungerade som vice kung. Vid sin sida hade den skånske generalguvernören den Skåneländska lantdagen i Malmö och vid behov ständermöten.

Under hela medeltiden samt 1500- och 1600-talen är det latinska Scania städse synonymt med Skåneland som under medeltiden bestod av Skåne, Lister, Blekinge, Söndrehalland, Norrehalland och Bornholm, från 1500-talet Skåne, Blekinge, Halland och Bornholm. År 1546 talar t.ex. Kristian III om "vaart land Skaane" och menar då Skåne, Halland, Blekinge och Lister.

Top

Ännu på J.B. Homanns karta från år 1710 heter det i huvudtiteln "Nova tabula SCANIAE", alltså Scania = Skåneland. Så dominerande var Skåne att de andra landskapen bara räknades såsom bihang intill 1719, då de skånska ständerna i stället talar om Skåneland i stället för latinets Scania och vill att Skåne och Blekinge skall utgöra ett guvernement.

Skånsk nationalitet nämnes ännu 1714 i dåtidens skånska borgar- och husägarlistor och 1721 begär ordf. i skånska kommissionen, att en skånsk adelsman skall inväljas i stället för en svensk, eftersom under 42 år ingen skånsk adelsman "warit brukad i offentlige befattningar".

Den skånska nationaliteten liksom det skånska språket var även efter freden 1720 en självklar realitet utan att det därefter särskilt omnämndes, eftersom ingen rättslig skillnad mellan olika nationaliteter längre fanns sedan guvernementet Skåne upphävts 1719 och riket fått en ny enhetlig administrativ indelning. Tidigare fanns fyra erkända nationaliteter: svensk, skånsk, tysk och dansk inom Skåneland resp. Skåne.

Det var en klar gräns mellan generalguvernementet eller officiellt den skånska staten och Sverige. 1684 års rannsakningskommission betecknar därför självfallet en person, bosatt i Småland, som boende "utom landet". Den officiella termen löd 1658-1683: "desse nye utanför riket belägne provinser", 1683-1693: "ett utländskt men inrikes land". Samma term gäller de facto själva Skåne 1693-1719. Vid alla resolutioner från högsta ort meddelades från Malmö uttryckligen om besluten enbart gällde den skånska staten eller också såsom det heter -- "som i Sverige".

Konungariket Sverige och generalguvernementet Skåneland var alltså två helt olika länder med olika nationalitet, språk och lagar osv. men båda liksom storfurstendömet Finland (officiell titel från år 1580) underlagda Kungl. Maj:t, dvs konungens person och alla dessa länders innevånare var konungens undersåtar. Dåtidens folkrätt och statsrätt gällde i hela västerlandet och överallt fanns nationalitets- och språkproblem.

Top

Det Skånska rättsväsendets kollaps

Skånelands lag var Skånelagen och den Skånska stadsrätten samt den skånska kyrkorätten.

År 1682 pådyvlades städerna svensk rätt och den 430-åriga skånska stadsrätten upphävdes den 12 oktober. Formellt ansökte städerna om svensk rätt med det svensk- och tyskdominerade Landskrona i spetsen.

Med prästerskapet helt underdånigt den ultrareaktionära svenska statskyrkan underlättades försvenskningen, och den 26 april 1683 upphävdes den vida över 500-åriga skånska kyrkorätten och ersattes med svensk kyrkolag. Även här bearbetades prästerna av en liten ytterst energisk svensk klick, inspirerad av Lunds stifts svenske biskop.

År 1683 upphävdes utan lantdagens hörande och utan medverkan av bönderna som utgjorde 99% av befolkningen den urgamla 1202-1210 kodifierade skånelagen, "Den Skånske Lov", och med den alla danska rättskällor (närmast den betydligt modernare Christian IV:s Store Recess av år 1643). Helt kunde enväldets beslut ej genomföras. - Den skånska giftermåls-och ärvdabalken förblev gällande till 1690-talet.

Med alla dessa och andra aktioner upphävdes i praktiken den folkrättsliga grundvalen för den skånska staten.

Slutligen förklarade Karl XI den 23 december 1693 generalguvernementsförfattningen för Skåneland upphävd. 1680 hade Blekinge med den nyanlagda örlogsbasen avskilts från Skåneland för att skånsk lag inte skulle gälla där, och nu avskiljes även Halland, som redan 1645 vid förpantningen på 30 år till Sverige, skilts från Lunds stift.

Kvar står bara huvudprovinsen Skåne, som fram till den 9 maj 1719 utgör guvernementet Skåne under en guvernör (överståthållare) utan den vice-kungsställning och allt vad det innebar för självstyrelsen, som existerat 1658 -1693. Generalguvernören Rutger v. Ascheberg hade alltför påtagligt stått på Skånelands sida.

Vid införandet av det svenska rikets nya författning 1719 upphävs alla tidigare beslut om guvernementsstatus. De skånska ständerna inlämnar en utförligt motiverad begäran till riksdagen att guvernementet Skåne genom sin särställning skall få bestå och anhåller om att även Blekinge skall ingå i guvernementet samt konstaterar att även om tre landshövdingedömen tidigare förekommit, så hade dock Skåne och Blekinge aldrig "warit skilde ifrån hwarandra".

Den svenska regeringsmakten nonchalerade helt de regionala skånska strävandena. I de skånska ständernas begäran omtalas vid sidan om Skåne uttryckligen Skåneland i §§ 2 och 5.

Att man inte drog in Halland i bilden, trots ömsesidiga önskemål, berodde på den då förhärskande kyrkliga stiftsadministrationen: 1645 hade av de förpantade Halland och Viken (Bohuslän) bildats ett nytt stift med Göteborg som biskopssäte. Denna stiftsgräns kunde ej överskridas. Alla studenter i Lund från dessa landskap och staden Göteborg tvingades tillhöra den s.k. göteborgsnationen, en ren skrivbordskonstruktion. Det fanns sålunda ingen möjlighet att efter 1719 samordna och ännu mindre förena de skåneländska landskapen med varandra.

Top

Myndigheternas övervakning av medborgarna var rigorös. Bakom alla svenska tvångsaktioner, speciellt fr.o.m. 1680, men även efter 1719, och allt lock och pock för att med fredliga medel tillfredsställa överhetens önskemål dolde sig den för Europa i övrigt dessbättre okända, hårdhänta likriktnings- och försvenskningspolitik, som officiellt betecknades som uniformiteten, varmed dess mening klart framgår. Det var denna slags statsdespoti som sedermera, först på 1800-talet, t.ex. i Ryssland, tillämpades och som i tsarväldet hette triniteten, men som redan vid franska revolutionen fanns i Frankrike och överallt slog igenom: en stat, en nationalitet och ett språk. Först efter 1945 började denna farsot ebba ut och lämnade plats för minoritetsrörelser och numera även för regionalrörelser. Detta gäller Västeuropa. I Östeuropa nådde det nationella förtrycket sin höjdpunkt i slutet av 1800-talet och var en av de två stora drivkrafterna i kampen mot tsarismen och dess störtande.

Det var i Sverige och i Karl XI, som denna draksådd hade sitt första påvisbara upphov och tidpunkten var 1680. Skåneland blev dess första offer.

Top

Nedbrytningen

Det svenska riket blev stormakt först 1648 och var ytterst känsligt gentemot yttervärldens attityd. Icke minst gällde detta på det kulturella området, där Sverige var ett primitivt underutvecklat land. Redan det danska riket var såsom en urgammal erkänd kulturnation farligt och i än högre grad dess rikaste och betydelsefullaste del öster om Öresund. I en generalguvernörsrapport (1664) uppenbaras detta i all sin styrka då det heter: "Vi ha vunnit en konungarike, men jag fruktar att vi ej förstå att handskas med det". Sällan har ett konstaterande visat sig mera riktigt: på 60 år ruinerades och utplundrades Skåneland till oigenkännlighet.

Under Karl XI:s omyndighetstid etablerade oansvariga ämbetsmän och officerare en våldsregim, och ett rent skräckregemente fördes 1664-1686 av överallt inkvarterade svenska men till en början också tyska, finska och polska soldater. Så kom den stora olyckan, nämligen skånska kriget och motståndsrörelsen (militärt organiserad i friskyttekåren och i övrigt organiserad i form av enstaka bondeaktioner, våldshandlingar av skogstjuvar och den snabbt ökade skaran av hemlösa och utfattiga). Dessa skilda grupper kriminaliserades av den svenska regimen såsom "snapphanar".

Denna motståndsrörelse kom Karl XI att snabbt ändra attityd gentemot Skåneland. Även om han ej kunde realisera sina planer att tvångsförflytta hela befolkningen till Livland och Ingermanland, dit 1665-1708 alla till militärtjänst uttagna skåneländare (ca 35.000 man) tvångsmässigt förflyttades, så var hela hans person i uppror mot skåneländarnas majestätsbrott, såsom han uppfattade motståndsrörelsen, och så snart han blev enväldig 1680 kunde han börja genomföra det svenska stormaktsväldet och vidare planera för enväldet.

Landskrona som 1525 hade 2000 invånare och vid krigsutbrottet 1643 ca 1200 räknade 1720 endast 348 själar i en totalt krigsförstörd stad. Befolkningen enbart i Skåne sjönk mellan 1658 och 1718 från 180000 till 132800 eller med 26%; för hela Skåneland från 270000 till 213200 eller med 21%. Flyktingströmmen till Danmark 1658-1700 omfattade 15000 personer eller 8,5% av befolkningen 1658. Utskrivningen av krigsfolk 1600-1699 var ca 12000 man eller mellan 13 och 14% av den manliga befolkningen; totalt 1600-1713 ca 30000 man eller 33% av densamma. Samtliga tvångsförflyttades till Estland, Livland och Ingermanland, där de i rullorna alltid har nationalitetsbeteckningen "Schone" eller "Schonenländer". I Karl XII:s krigsmakt utgjorde de 22000 man eller 36%. Vid Narva avgjorde de den svenska segern och i dagorder från Karl XII omnämnes dessa elittruppers tapperhet gång på gång.

Top

Icke desto mindre behandlades de såsom ett främmande element, som skulle hållas nere. Så heter det 1678 i ett dekret om städernas styrelse i Skåneland, att "infödda svenskar, men icke danska eller skånska män tillsättas". Och 1693 säges om en person vid borgmästarval, att han bör väljas och "dessutom är en svensk man från Kalmar". År 1721 avvisas alla önskemål om en skånsk representant i Skånska kommissionen. Den skulle vara helsvensk.

I alla offentliga handlingar talar generalguvernörerna om "den skånska nationen" och "den skånska staten" till skillnad från Sverige och den svenska nationen. Besvärsskrivelser i all oändlighet från olika personer, områden, städer och stånd beklagar sig över intrång i den skånska nationens rättigheter, främst av svenskar, men i städerna också av tyskar. Både kungamakt och regering i Stockholm håller det starka lågtyska elementet om ryggen. Adeln, officerskåren och köpmännen var i huvudsak lågtyskar. De hade sina församlingar och kyrkor runt både i Skåneland och Sverige. Tyska kyrkobyggen får direkt bidrag av kungahuset både under 1600- och 1700-talen. Den svenska riksdagen beslöt emellertid 1747 att jämna Landskronas praktfulla, en gång av Erik av Pommern som domkyrka tänkta, S:t Johannis Baptista, med marken därför - som det officiellt heter - "den låg i vägen för fästningens kanoner". Förstörelsen var 1788 fullbordad och t.o.m. de hundratals gravstenarna slogs sönder och användes till de sedan 1714 oavbrutet pågående försvarsanläggningarna, för vilka också större delen av medeltidsstaden och halva antalet fastigheter föll offer, så att staden utgjorde en in på 1850-talet fullständigt utvecklingshämmad befästning. Det är otroligt att så ödesdigra ingrepp kunde ske i en stad mitt under en inre fredsperiod.

Alla dessa 1658-1720 ödesdigra aktioner mot Skånelands arkivskatter, bibliotek, klosterrester och slott och samtliga befolkningen påtvingade regeringsinitiativ eller direkta maktmanifestationer (t.ex. 1683: Skånelagens, 1693: generalguvernementets och 1719: guvernementets upphörande) innebar ingenting annat än ett mer eller mindre i juridisk form klätt successivt upphävande av de folkrättsliga fredstraktaterna av 1658 och 1660 (inklusive Lund 1679). Så mycket märkligare blir då den absoluta danska tystnaden i fredsfördraget på Frederiksborg 1720 och alla senare diplomatiska dansk-svenska förhandlingar under åren 1720-1809 liksom vid de danska kungarnas direkta kontakt med Skåneland 1743-1809. Däremot pejlade danskarna gärna bakom kulisserna det skånska folkets inställning till svensk regeringsmakt.

Det behövs uppenbarligen en sakkunnig rättshistorisk och folkrättslig undersökning om vad de svenska ingreppen (helt dikterade av Karl XI personligen 1680-1697) innebar. Även om en sådan undersökning just för ögonblicket kan synas ha ett enbart historiskt och formellt intresse, bör den å andra sidan kunna ge en folkrättslig de facto och rent av de jure grundval för varje form av regionalt självstyre, resp. regionala strävanden. Under en framtida totalt förändrad internationell situation kan den relaterade historiska och i lika hög grad den kulturella bakgrunden utgöra en regional självstyrelses grundval.

Top

Svensktid

För var och en måste fredsfördraget 1720 ha framstått såsom Danmarks accepterande av den svenska regeringsmaktens åtgärder 1658-1719. Detta innebär i verkligheten Danmarks avskrivande av den Skånska frågan.

År 1743 blir emellertid Skåneland ånyo aktuellt i det stora europeiska politiska spelet. Ryssland hade i kriget mot Sverige erövrat hela Finland. Danmark var nu icke Rysslands bundsförvant.

Den 19 mars 1743 valde Sveriges bondestånd kronprins Frederik av Danmark till svensk tronföljare, men Rysslands hotelser fick de andra stånden att avvakta, dalkarlarna marscherade mot Stockholm men besegrades, och dagen efter, den 23 juni utsåg de tre stånden Adolf Fredrik av Holstein- Gottorp till tronföljare. Då hade den överallt inflytelserike Oluf Håkansson dragit sig undan och övergivit kronprins Fredriks sak. Det var rädslan för Ryssland som avgjorde valet.

Kristian VI blev ytterst uppbragt över tronföljarvalet i Stockholm och gav order om den danska arméns landstigning i Skåne, men förmåddes ändra sig med tanke på risken för krig med både Sverige och Ryssland.

Dessa händelser kom alltså att väcka upp den skånska befolkningen i de tre landskapen liksom Danmark och man övervägde en ny lösning av den skånska frågan. Mer blev det ej. Den holsteinska frågan kom istället att bli problemet för dansk utrikespolitik. Det dansk-ryska förbundet 1765 varslade illa för det svenska riket, men Danmark, Norge och Sverige- Finland ingick jämte Nederländerna år 1780 ett neutralitetsförbund med Ryssland, vilket svenskarna lämnade 1788. År 1794 slöt de nordiska rikena ett neutralitetsförbund, men allting var labilt i Europa. År 1808 tvingade Ryssland Danmark till krig mot Sverige.

Vapenvilan 1809 öppnade möjligheten för Frederik VII att bli svensk kung, men hans avoghet mot svenska förhandlare omöjliggjorde denna lösning. Valet föll i stället på prins Carl August av Augustenborg, som den 18 juli valdes till Sveriges tronföljare. Redan 1810 avled denne dock av hjärtslag på Kvidinge hed i Skåne, varefter hans broder, prins Fredrik Christian utsågs till tronföljare.

Bondeupproret i Skåne 1811 avslutade den aktiva skånska insatsen gentemot regimen och därmed perioden 1720-1811. Denna opposition kunde denna tid mer eller mindre öppet demonstreras, men den fick aldrig utlopp för det skånska folkets innersta känslor mot en mycket hård överhetens regim, som hela denna tid misstänksamt iakttog allt som kunde tolkas såsom statsfientlig attityd och som i statsapparaten hade alla instrument för att både psykiskt och fysiskt utplåna motståndsmännen.

Europas nyordning 1815 skapade en ny politisk karta, men också en ny reaktionär anda och en ny statsmakts förmyndarskap. I Norden hade Finland kommit under Ryssland 1809 och Norge förenats i union med Sverige. Förloraren var Danmark.

I Skåneland väcktes de kulturella och historiska aspekterna till nytt liv. Aktivitetsbehovet vändes snällt men entusiastiskt mot utopia. I Lund uppstod den akademiska och borgerligt betonande skandinavismen 1829. Den nådde samband med en bred folklig samhörighetskänsla med danskheten och dansk kultur, vars markanta uttryck blev förbrödringsfesten nyårsnatten 1837/38 på isen mellan Helsingborg och Helsingör. Förbrödringen var en öppen demonstration mot Karl XIV Johans beryktade cirkulärnot mot skandinavismen 1837. Deltagandet för Danmarks sak under krigen 1848/49 och 1864 blev till en stor folkrörelse med många skåneländska frivilliga, och många hundra schlesvigare kom som flyktingar till alla hörn av Skåne, där de mottogs närmast såsom förlorade och återfunna bröder.

Oskar I omfattade helt skandinavismen och vistades ibland i Skåne, t.ex. då under hans medverkan vapenstilleståndet i Malmö i juli 1848 mellan Danmark och Preussen undertecknades. Karl XV, som var hertig av Skåne, lovade 1863 Danmark allians, något som regeringen bestämt motsatte sig. Han förde en betonat skandinavisk politik och var med vänskapliga band nära förbunden med Frederik VII. Han vistades helst i Skåne och blev genom sin folklighet och sitt glada och friska liv på Bäckaskog oerhört populär i sitt hertigdöme.

Slutet av 1880-talet och början av 1890-talet dominerades det politiska livet av tullfrågan och striden mellan protektionister och frihandlare.

För Skåneland, främst Skåne, var frågan om prissättnigen på spannmålsprodukter och tullarna på livsmedelsprodukter av vital betydelse. De stora handelshusen från Ystad till Helsingborg var beroende av spannmålshandelns lönsamhet. Så uppstod det en stark opposition mot frihandeln i Skåne.

Man var beredd att bilda ett skånskt lantmannaparti och det fanns påtagligt intresse för ett skånskt liberalt parti 1892. Det förhindrades genom Oskar II:s ställningstagande. Riket var för honom en självklar enhet och han var en förklarad motståndare till protektionismen. För några skånska, d.v.s. ur monarkins synvinkel separatistiska, politiska bildningar fanns ingen plats.

1872 återupptar Matthias Weibull såsom protest och tillika uttryck för skånsk aktivism det medeltida lundensiska ärkebiskopsdömets fana, som blir till Skånelands rödgula korsfana. Den blir populär inom borgerliga kretsar, framför allt i sydvästra Skåne och hissas gärna intill 1920-talet.

Top

På 1910- och 20-talen når den storsvenska linjen inom riket sin höjdpunkt. Den visar sin maktfullkomlighet genom att i hela Skåneland, först och främst i Skåne, reses kunga- och fältherrestatyer och minnesstenar över svenska segrar. Höjdpunkten nås 1926 vid firandet av 250-årsdagen av slaget vid Lund. I konungens närvaro hålles militärparad och storsvenska tal, men de besvaras genast med en stor socialdemokratisk skånsk-dansk massdemonstration vid monumentet i Lund, uppe på resterna av den forna Lerbäcks hög. Med denna folkliga och skånska manifestation slås den chauvinistiska och militaristiska vågen ut i Skåne, även om det tar några år. Inom överklassen och delar av medelklassen lever dock dessa storsvenska reaktionära idéer kvar. Det kan vi t.o.m. nu utläsa ur dagspressen i Skåne, främst av de icke skånskägda tidningarna.

År 1923 utkom en liten skrift: "Det skånska problemet" författad av skaparen av den nya skånska katolicismen och ledaren för den romerskt-katolska kyrkan i Sverige, David Assarsson. Den väckte stort uppseende och bekämpades fanatiskt av alla storsvenskar och skånska anpasslingar. I själva verket var den en oskyldig erinran om vad skånsk historia före 1658 var, en vädjan till skånsk självbesinning och skånskt medvetande, kort sagt en akademisk betraktelse. Den fick stor betydelse för många människor i de skånska landskapen och gav faktiskt upphov till den 1937 stiftade ännu livaktiga kulturorganisationen Sällskapet Skånsk Samling (SSS), liksom för flera andra senare sammanslutningar t.ex. för skåneländsk historieforskning 1950.

Top

Skåneregionens plats i ett framtida Europa

Fredsfördragen i Roskilde den 26 februari 1658 och i Köpenhamn den 26 maj 1660 undertecknades enligt ovanstående av regeringarna i två suveräna kungariken. Skåneland och det skånska folket stod av dåtida folkrättsliga skäl utan juridisk kompetens att uppträda såsom en tredje fördragspartner, men båda traktaterna erkänner det skånska folkets fri- och rättigheter. Den av den svenska kungamakten omedelbart efter freden den 15 mars 1658 upprättade generalguvernementsförfattningen, var de facto och de jure erkännandet av skånsk nationalitet och Skånelands regionala självstyrelse eller som det hette den skånska staten.

Det förhållandet att kungariket Danmark i fredsinstrumentet den 26 september 1679 icke upphäver hela eller delar av de 1658 och 1660 ingångna traktaten bekräftar endast tidigare överenskommelser.

Fredsfördraget på Fredriksborg den 3 juli 1720 förbigår visserligen de de facto genom det svenska enväldet 1680-1719 upphävda traktaterna 1658 och 1660, men ger heller ingen juridisk kompetens åt dessa aktioner och minst av allt något erkännande av dessa åtgärder.

För det skånska folket och för det historiska till 1693 städse regionalt styrda Skåneland med dess intill 1683 bestående Skånelag kan sålunda den av det svenska enväldet påtvingade politiken icke vara annat än ett ensidigt upphävande av fredsfördragen 1658 och 1660, som avslötos över huvudet på Skåneland och dess folk. Ännu 1710 redovisar svenska kartor enhetsbeteckningen Skåneland eller Scania. Även det har utan orsak avskaffats och Skåneland har utan vidare geografiskt inlemmats i "Götaland", vartill det ju aldrig någonsin hört.

Detta har skett jämsides med ett uppseendeväckande betonat och starkt svenskt engagemang för alla slags nationella frigörelseprocesser och demokratiska minoritetsyttringar ute i världen. Inom riket har en iskall tystnad iakttagits.

Ett sådant förfarande fråntager de svenska statsmakterna varje rätt att i världens ögon framstå såsom exponent för en verklig demokrati och motståndare till varje form av territoriellt förtryck.

Det regionala arbetet måste börja med att de regionalt intresserade sammansluter sig och ger uttryck för sina önskemål. Först om en folkrörelse kan skapas har regionala krav utsikt att överhuvudtaget bli beaktade, vilket dock inte betyder att centralregimen ger ett område regionala rättigheter. Sådana måste tillkämpas, kanske tillsammans med andra regioners intresseorganisationer. Det ser vi av utvecklingen i t.ex. Belgien, Storbritannien och Spanien. Men de kan också trots maktvilja motarbetas såsom i Frankrike. Friesernas kamp i Nederländerna, Tyskland och Danmark kan aldrig leda till ett samlat territorium, så länge nuvarande s.k. statsgränser består, men man arbetar för sina gemensamma intressen i resp. stat. Idag är de baltiska staternas kamp särskilt aktuell.

För en skånsk regionalpolitisk rörelse gäller det att börja i Skåne och ha detta som primärt mål. Kan man nå kontakt med regionalt intresserade grupper i Blekinge och Halland samt Bornholm är det av vital betydelse att ett samarbete inleds. Därutöver blir en samarbetsform aktuell för andra inom det svenska riket verksamma grupper och först därefter med samtliga nordiska och europeiska regionalrörelser, varvid man från fall till fall får anpassa ömsesidig information.

Top

Livsvillkor för varje regional verksamhet är och förblir saklighet, sans och måtta och att uteslutande utgå från existerande aktuella situationer och i varje enskilt ställningstagande stanna inom verklighetens och möjligheternas ram.

Viktigt är att arbeta för kulturpolitik och kulturinstitutioner och överhuvud för den regionala befolkningens rätt att bestämma i eget hus. Här får dagssituationen bestämma initiativens art och räckvidd.

En regionalrörelse får hur nyktert och sakligt den än arbetar i samtiden och mot framtiden aldrig glömma sin speciella uppgift, nämligen att det som skall byggas upp måste vila på regionens historiska grundval. Vissa specifika historiska betingelser kommer alltid att utgöra den röda tråden. Ett folk utan historiskt medvetande är som en kropp utan själ. Det saknar identitet. Skåningar och skåneländare skall sålunda aldrig glömma att det svenska kungliga enväldets aktioner mot Skånelands fördragsmässigt garanterade urgamla fri- och rättigheter åren 1680-1719 folkrättsligt sett var olagliga.

(SSF)

Historia - Del 2